Janne Hyöty

30.06.2005 av Stig Björkas (stig)

Janne Hyöty i Vasa är gitarrist, skivproducent och musiklärare, men det är som låtskrivare som han under de två senaste åren blivit bekant för det finländska folket.

Mycket envishet ligger bakom Jannes framgångar

Janne Hyöty i Vasa har de två senaste åren visat framfötterna som låtskrivare i schlagersammanhang. I årets melodifestivalsuttagningar hade han hela fyra låtar med i semifinalen. Två gick till final där de placerade sig på andra och tredje plats. Det var Deck of Cards som han gjorde tillsammans med Harri Kentala, som också framförde låten. Samt Kiss Me framförd av Jennie Storbacka. Utslagna i semifinalen blev låtarna Your Lasting One och Just One Kiss.
   Ifjol gick det nästan lika bra. Då hade han tre låtar med i semifinalerna. My Everything kom inte längre, men i finalen blev Anna Stenlund tvåa med A Little Crazy och Jonna K (Nylon Beat) fyra med Like Believers Do.
   Schlagerframgångarna till trots säger han att han på inget sätt tänkt göra schlagers.
   - Det är låtar likt dem jag annars gör som bara råkat hamna dit.
   Det beror mycket på att gränserna mellan schlager och pop suddats ut. Enligt Janne är det grejen runt, framförandet som gör att låtarna uppfattas som schlager.

Redan som 15-åring skrev Janne många låtar åt sitt första band, Pressure Point. Men vilken som var hans första låt minns 35-åringen inte.
   - Jag har skrivit för många låtar för att komma ihåg just den låten. Det finns jättemånga som bara hamnat i skrivbordslådan. Jag skulle gissa att ett hundratal, kanske flera, av mina låtar finns inspelade.
   Just under tonåren var han en flitig låtskribent. Sen avtog ivern när han började studera i Lappfjärd.
   - Då övade jag på gitarr åtta timmar dagligen, ler han. Sen kom jag igen för ungefär tio år sedan och på den vägen är det.
   Han tycker inte att det är alltför stor skillnad på hans skapande som tonåring och idag. Eller egentligen finns det en markant skillnad. Då skrev han nämligen också mycket texter.
   - Vi spelade väldigt progressiv musik så jag kunde skriva allt möjligt konstigt. Djupare saker men också en del hjärta och smärta.

Han betonar att om man ska ha framgång som låtskrivare, åtminstone inom den lättare genren i Finland, får man inte göra för komplicerade saker.
   - Idag är jag låtskrivare för andra artister och skriver mer kommersiellt, mera popmusik. Det är klart att man ändå kan ha sin personliga prägel, men det ska vara lätt att ta till sig låten. Ibland kan någon lite mer speciell låt funka och det är kul!
   Hur förklarar han då de senaste årens stora framgångar. Vilken är hemligheten, framgångsreceptet?
   - Jag är envis! Det finns många som ger upp i den här branschen – och det får man inte göra!
   Självfallet inte. Den som ger upp är borta. Samtidigt är konkurrensen mördande. Det finns låtskrivare i varje hörn. Nära som fjärran finns det tiotusentals låtsnickrare som bjuder ut sina alster.
   - Jag har utvecklats mycket som musiker och låtskrivare. Jag tycker att mina låtar blivit bättre. Jag förstår bättre hur en låt ska byggas upp för att fungera. Det går mycket hand i hand med studion, vad som produceras här och alla sound jag har runt omkring mig. Det är en sak att sitta och ”plinka på” gitarren... Sen, när jag går in i studion kan det bli något helt annat. Då kan jag hitta ett litet ljud som bär hela låten.

Utvecklingen har inte kommit av sig själv. Förutom att Janne beskriver sig som envis så säger han sig vara en arbetsnarkoman. I och för sig påstår han att han lugnat ner tempot något. Ännu för något år sedan satt han nätterna igenom och skrev låtar.
   - Det är tidskrävande att göra låtar. Först ska du göra låten. När det finns både text och musik ska det göras en demo. Och en demo ska idag låta som en slutproduktion! Då kan du få sitta två veckor i studion med en låt för att få till det, beskriver han processen. Tillägger sen att det naturligtvis är olika från en gång till en annan. Ibland kräver en låt mera tid, ibland mindre.
   Han tillskriver också närheten till Sverige som en delförklaring till utvecklingen och framgångarna.
   - Absolut! Jag är uppvuxen med svensk tv och radio. Som ung lyssnade jag aldrig på finsk radio utan det var P3 och såna grejor som gällde. Svenskarna har alltid varit snäppet före. De har ett annat sound än finnarna. Finnarna är bra på vissa saker, men finländsk musik och smak är mörkare. Och mina låtar låter inte finska!

Betydelsen av framgångarna i melodifestivalen är oerhört stor. Janne har trots allt haft sju låtar med på två år. Och hela fyra av dem i den absoluta toppen.
   - Det har varit en väldigt bra grej för mig som låtskrivare. Dessutom har folk från hela Finland upptäckt vad som händer i den här stan och i det här bolaget. Redan ifjol resulterade det i mycket skrivande, men speciellt i år har folk fått upp ögonen.
   Allt fler band och artister har börjat vända sig till Janne med beställningsjobb: ”Kan du göra en sån och sån låt åt mig?”
   Men han ska också själv hålla upp ögonen, följa med vad som händer i musikvärlden. Vem är på väg in i skivstudion? Vem kan tänkas vara intresserad, i behov av nya låtar? Så, en del av arbetet handlar om egen aktivitet och hoppas att skivbolaget tänder till...
   I och med att Janne jobbar i skivstudion Dee Key Records har han en konkurrensfördel, inte minst när det gäller förutsättningarna för att göra en bra demo på sina låtar.
   - Bolagen jagar idag ofta låtskrivare som också kan producera. De vill ha hela paketet!
   Marknaden för en låtskrivare inskränker sig ingalunda endast till hemlandet.
   - Nu börjar det hända saker. Inte bara i Finland och Sverige! Jag har faktiskt lite på gång i USA där en låt spelats in. Och i Kanada har en, eller kanske två låtar också spelats in. De är ännu inte ut på skiva, så jag vet ju ännu inte vad det blir av det.
   Men. Det är ofrånkomligen spännande tider på gång för låtskrivaren Janne. Och för att förbättra marknadsföring både av sig själv och andra låtskrivares material har ett musikförlag bildats: Sugar House Publishing.
   - Det ser mycket bättre ut när materialet kommer från ett förlag än från en privatperson, förklarar han betydelsen.
   Studions, Dee Key Records betydelse skall heller inte förringas. Den har existerat i många år redan och via den har skapats många viktiga kontakter i branschen.
   - Ann Slangar som är chef reser till exempel till den stora internationella musikmässan MIDEM i Cannes varje år. Där träffar hon branschfolket. Människorna från skivbolagen, förläggarna, låtskrivarna.
   - Just nu jobbar vi hårt med förlagsbiten, sammanfattar Janne som är delägare i både studion och förlaget. Däremot ger vi förmodligen nu inte ut skivor på skivbolaget annat än i promotionsyfte.

Så nu ska du bli rik på ditt låtskrivande då?
   - Jag skulle just säga det. Största problemet är att man får vänta så länge på allt. Fjolårets melodifestivalpengar kommer nu i juni! Alltså två år efter att jag började arbeta med låtarna. Det är lite frustrerande. Jag vet ju heller inte hur mycket det blir.
   När han säger det spricker ett litet leende upp. Han vet att låtarna spelats rätt mycket i radion.
   - Jag tror nog att jag kan bli riktigt glad!
   Men rik... nej så långt sträcker han sig inte. Däremot tror han nog att han ska kunna börja leva på sitt musikskapande om något år.
   - Nu gör jag det inte, men det gäller att få ut låtarna så att de spelas.
   Och eftersom han jagar revansch i nästa års melodifestivalsuttagningar, kan Janne vara en ännu hetare potatis våren 2006...

Innan dess ska han tillsammans med Ralf Nyqvist ta fram musiken till den musikal som DUNK ligger bakom inför Sångfesten i Vasa 2006.
   - Vi ligger ännu bara i startgroparna med musiken, men ”anyday now” ska vi sätta igång med tonsättningen, lovar han och berättar att Gert Sabel och Sofie Björkgren-Näse som bäst håller på och jobbar fram texterna.
   - Det känns spännande. Det är något nytt och oerhört roligt. Jag har jobbat som musiker och kapellmästare vid både Wasa Teater och stadsteatern, men jag har aldrig tidigare skrivit något för teatern. Det har Ralf gjort. Senast vi samarbetade var det med Dust. Då skrev Ralf musiken och jag var kapellmästare.

Jannes bana som musiker startade när han var åtta år gammal. Då fick han sin första gitarr och började spela i skolans gitarrskola.
   - Det var där intresset tog fart. Där spelade jag på. Jag var i stort sett självlärd. Det var först när jag började i Lappfjärds folkhögskola 1988 som jag tog min första gitarrlektion.
   Där studerade han i tre år och det var då som hans yrkesmässiga karriär tog fart. Efter avslutade studier övergav han heller inte skolan utan han fortsatte som gitarrlärare där under många år. Lärarbanan fortsätter, men numera undervisar han i Jakobstad.
   Han minns inte vem som inspirerade honom i början. Men runt mitten på 80-talet upptäckte han Santana och Dire Straits eller framförallt Mark Knopfler.
   - Dem var jag helt begeistrad av. Jag minns att farsan köpte Dire Straits skiva Brothers in Arms. Det var då jag började lyssna på dem. Då var jag 14.
   Han har haft sin heavyperiod när han lyssnade på Rainbow, Deep Purple och andra heavyband. I högstadieåldern blev det mer och mer progressiv musik. Han nämner band som Yes, Toto och Genesis.
   - Men när jag började spela, kom jag aldrig riktigt i kontakt med gitarrhjältarna. De har alla kommit senare.

I tonåren spelade han progressiv musik med Pressure Point. Bandet hann ge ut ett par singlar innan det splittrades när medlemmarna for åt olika håll. Följande band hette Dee Day och spelade soulfunk.
   - Efter det har jag inte direkt spelat i något band. Förutom att jag nu har ett band med en kompis, Jerry Lindqvist.
   Jerry & The Outlaws spelar alternativ country och ska för övrigt snart ge ut en skiva. En kul poäng i sammanhanget är att det är Jerry som skriver bandets alla låtar.
   - Det är första gången på många år som jag tycker att det är roligt att vara med i ett band. Jerry skriver så bra låtar! Fast vi är inte så aktiva. Vi har bara haft två spelningar hittills.
   I stället för egna band har Jannes musikliv efter Dee Day perioden mest handlat om frilansjobb. Som studiomusiker. Och för televisionen – bland annat har han medverkat i en del barnprogram, i Fångad av en sång och tillsammans med Bettina S.
   - Sen har jag spelat och turnerat med musiker som Nils Landgren, Mike Estes (gitarrist från Lynard Skynard) och Nordman. Eller, tillägger han, egentligen var det med Håkan Hemlin men vi spelade Nordmanlåtar.
   Sin egen gitarrstil beskriver han som en blandning av allt han hållit på med. Influenserna kommer från många håll. Från favoriterna som nämndes ovan, från jazz och mycket annat.
   - Nån sade nyligen: ”Nu låter du som Mark Knopfler igen!”
   Han betonar att han, som jobbar mycket frilans, måste anpassa sig.
   - Far jag på en rockgrej kan jag inte spela jazzaktigt. Ändå får jag inte anpassa mig så mycket att jag tappar min egen stil. Och jag skulle säga att jag låter som jag!

Doo-Bop Club har haft en central roll i Vasa musikliv ända sedan den grundades för tiotalet år sedan. Just då hände det mycket runt musiken i Vasa. De var många som hade studerat eller studerade i Lappfjärd och som stannade kvar i stan. Han nämner namn som Patte Lax, Rafa Nyqvist, Stefan Lindblom och Marcus Söderström.
   Janne var med och grundade klubben, men drog sig på grund av tidsbrist ur för ungefär ett år sedan.
   - Doo-Bop Club har betytt oerhört mycket för mig. Har jag en grej jag vill göra, finns det en plats där jag kan uppträda, säger Janne och betonar han fortfarande gärna spelar där. Gratis!
   I stor utsträckning förklarar han Vasas frammarsch som musikstad med just Doo-Bop Club och musiklinjen i Lappfjärd! Samt det att det alltid funnits många band i Vasa.
   - Då för ungefär tio år sedan hade vi en riktig bandboom i Vasa med massor med band som övade och höll på. Sen dess har nivån gått upp väldigt mycket, analyserar Janne och förutom de nämnda orsakerna lyfter han också fram de goda möjligheterna att studera musik i regionen. Förutom Lappfjärd nämner han Jakobstad, Kuula-institutet i Vasa och Korsholms musikinstitut.
   I synnerhet på jazzfronten är det välbeställt i Vasa. Doo-Bop Club har smittat! Nu finns det hela tre jazzklubbar i stan.
   - Det är mycket för en sån här liten stad. Dessutom finns bluesklubben en gång i veckan på Fontana. Vi har Peffans rockklubb.
   Och inte att förglömma – alla låtskrivarna i stan! Janne Hyöty är ju långt ifrån den enda som visat framfötterna de senaste åren.

Text: Stig Björkas, ny redaktör för Musikstationen
Foto: Stig Björkas (bilderna från studion), Tom Stenback (övriga)
Artikeln har tidigare varit införd i Resonans

Logga in för att skriva inlägg